inne i något svall nu och det är svårt att hålla huvudet högt. det har gått så långt att jag tror att alla människor jag möter är psykologer eller åtminstone på hobbynivå. om någon frågar mig hur det är eller hur jag mår finns ingen barriär längre. kapseln har gått sönder. bara igår avhandlades flera sessioner, en på 45 min med grannen i trapphuset, 27 min med förskolepersonal vid hämtning och mitt mest ringa nummer såklart, mamma, som vackert får bryta ner mitt mående och komma med förklaringar i tid och otid.

föräldrar skall icke negligera kraften i trotssyndrom. det kan få en hel familj att stå på knä. idag var däremot en ny dag, det fick vi bestämma igår för att inte brista fatalt. men vad är det med snart 5 åringar och kasta skor? slåss? sparkas? bitas? skrika "som om jag bryr mig" ? måla på interiör? hälla ut hela duschcremen för det är kul? vi måste ta tillbaka dirigentpinnen och få någon jävla ordning.

annars är livet fint som nyförlovad och allt. tack för att du undrar. glider runt med en ring på fingret och ser sådär upptaget nöjd ut. och det var väl ändå på tiden kan man väl lite försiktigt säga, efter 14 år ihop. vi låg och småpratade om det häromkvällen. att det är så länge. orden fattas en liksom. vi har hängt ihop (till och från men alltid haft den andra närmast hjärtat) i FJORTON ÅR.

i övrigt har jag extreeeem ångest över jobbcomeback. inte för att det på något sätt är aktuellt än, men bara tanken. och den har slagit mig rätt ofta på sista tiden. igår gick jag upp 06 för att skjutsa Viktor till jobbet. det är ju förfan inte klokt egentligen. det kommer bli en käftsmäll. alarmen. tidiga morgnar. bilruteskrap. hämtning/lämning med 3 min tillgodo. duellerna mellan kollegor. lunchlådepratet.

ja, jag tror jag var klar där och har gjort en poäng.

adios!

 
 
 

26.

Allmänt Kommentera

inne i något svall nu och det är svårt att hålla huvudet högt. det har gått så långt att jag tror att alla människor jag möter är psykologer eller åtminstone på hobbynivå. om någon frågar mig hur det är eller hur jag mår finns ingen barriär längre. kapseln har gått sönder. bara igår avhandlades flera sessioner, en på 45 min med grannen i trapphuset, 27 min med förskolepersonal vid hämtning och mitt mest ringa nummer såklart, mamma, som vackert får bryta ner mitt mående och komma med förklaringar i tid och otid.

föräldrar skall icke negligera kraften i trotssyndrom. det kan få en hel familj att stå på knä. idag var däremot en ny dag, det fick vi bestämma igår för att inte brista fatalt. men vad är det med snart 5 åringar och kasta skor? slåss? sparkas? bitas? skrika "som om jag bryr mig" ? måla på interiör? hälla ut hela duschcremen för det är kul? vi måste ta tillbaka dirigentpinnen och få någon jävla ordning.

annars är livet fint som nyförlovad och allt. tack för att du undrar. glider runt med en ring på fingret och ser sådär upptaget nöjd ut. och det var väl ändå på tiden kan man väl lite försiktigt säga, efter 14 år ihop. vi låg och småpratade om det häromkvällen. att det är så länge. orden fattas en liksom. vi har hängt ihop (till och från men alltid haft den andra närmast hjärtat) i FJORTON ÅR.

i övrigt har jag extreeeem ångest över jobbcomeback. inte för att det på något sätt är aktuellt än, men bara tanken. och den har slagit mig rätt ofta på sista tiden. igår gick jag upp 06 för att skjutsa Viktor till jobbet. det är ju förfan inte klokt egentligen. det kommer bli en käftsmäll. alarmen. tidiga morgnar. bilruteskrap. hämtning/lämning med 3 min tillgodo. duellerna mellan kollegor. lunchlådepratet.

ja, jag tror jag var klar där och har gjort en poäng.

adios!