I lördags kom han, Corre-Corneleus.
Titt! 12 dagar för tidigt, men inte en dag för sent.
Hinnsvepning är ingen bullshit ändå. Suttit som ett smäck i båda mina graviditeter och gett barn inom 24h. På kvällen när Viktor och jag ska lägga oss så har jag lite småont. Tar det gamla vanliga, Alvedon och värmekudde. Viktor somnar men nehhhhhheeehej.. inte jag. Väcker honom och säger att jag tror han kan börja klocka nu. Efter två timmars repetitiva mönster och med viss progress på richterskalan konstaterar vi att vi nog kommer bli föräldrar idag. Sittduschar för att mina ben inte klarar av att stå varannan minut och instruerar mellan värkarna att Viktor kan börja leta i telefonboken och ringa och säga att vi kommer nu. Precis lagom till att vi ska åka kommer Vinthon upp, klarvaken, han ger mig ågon form av high five och frågar "ska du bajsa ut min lillebror nu?" Trehundrafyrtiosju långa km senare gjorde vi entré på förlossnings departementet. Och det med stil. Nästintill krypandes lyckades jag åla mig in i ett undersökningsrum. Hela härligheten ska “bedömas" under screening som tar idiotlånga 20 minuter men inte en enda utrustning fick sitta kvar när jag plöjde runt i min smärtpåverkan.
Men hursomhelst hade jag mirakulöst tydligen pallat 7 cm på hemfront. Håll i er nu, sa jag, och haltade vidare in i ett rum i febril jakt efter lustgasmasken. Trycker den så hårt jag förmår i mitt fejs och raljerar samtidigt högljutt om att någon jävel och jag skiter i vem måste komma pronto och ge mig allt vad ni nu har i gömmorna. Försöker hitta en ställning som tar bort smärtan under tiden, men som bekant gör förlossningar hiskeligt ont och jag var chanslös. Yes. Hej. Narkosläkare. Geee det till miiig, jag svankar modigt och känner hur hela min kropp successivt domnar av och följer sen med i ruset. Fyfan. Ta en till, snälla 🙏 Gör revansch mentalt och börjar oroa mig över 15 min parkeringen och att väskan är kvar i bilen, så jag ger Viktor order om att gå ner och ta itu med detta världsliga problem. Rätt omgående flikar sköterskan in: "nja, vågar du det? tänk om du missar födseln här då?" Amen vadå, VAD menar du? Som om jag ska föda barn NU? Sånt bestämmer jag, serru. Känner inget. Men hon såg väl med sitt vältränade monitoröga att mitt värkarbete var så intensivt att shit minsann skulle gå down. Och mycket riktigt, satan i gatan vad det trycker på nedåt någon minut senare. Ridå! Står, går, sitter, dansar och skriker. Ibland allt samtidigt. Det vimlar av människor som presenterar sig hejvilt och all eyes on me.
Någon i uppställningen är student och ska hurellerhur förlösa mig. Min sedvanliga tur. Inte läge att vara kräsen och få spel, kände jag. Andas och samlar mig innan jag spänner ögonen i henne och väser att vi ska samarbeta i det här och att jag inte är dummare än att jag VET att hon kan ta ut den utan min insats, och borde så göra för jag vägrar. Men hon hinner knappt svara för sen åker vi! Ut i periferin där värkarna ökar i takt med höga C och en publik som hejar från höger till vänster och alla med riktad blick rakt in i min allra heligaste zon. Det är så man känner sig, som att man flyger ur sin kroppskostym pga att smärtan är så intensivt plågsam och man hovrar över sig själv i ett utomperspektiv. Tänker VAD FAN TÄNKTE JAG MED NÄR JAG BLEV GRAVID IGEN?! Jag sa ju sist att det var absolut sista gången jag utsätter mig själv för det här. Kan inte bli långrandig i den tanken innan det blir dags för de berömda sista krysten. Samlar kraft från någon energidepå lååååångt därinne och (ursäkta detaljnivå) "bajsar" för allt jag äger och har så det kan vara slut någon gång. Samtidigt som jag tydligen biter Viktor i fingret och tuggar sönder en tand i rent jävlar anamma. Modigt tar jag tag i mina ben och känner hur han bokstavligen dras ur mig. Emma sa en gång, brinnande vattenmelon. Och den fria tolkningen kan jag nog tänka mig att hänvisa till.
Sen skrek han. Alla vet att skrik är bra. Pju. Han är så fin. 3945 g och 52 centilong. Ett kilo mindre än Vinthon. Men lika lång. Låg sen länge och berömde mig själv och wow-ade mig över hur fan det ens är möjligt att någon ens kan göra det här. Föda barn. Så anatomiskt inkorrekt, så känslomässigt överväldigande.
Nu är vi mest "tänk att han är här nu". Nu. Väldigt mycket nu.. nu. Så tacksam över att allt gick bättre den här gången och att ingen fattas oss längre.