det är den tjugotredje mars, igen. en årsdag som för alltid etsat sig fast i mångas innersta. i mig, skulle jag beskriva det som svidande känslor som bitvis tar över och luckrar upp kanterna på det svarta hål hon lämnade efter sig. även om det nu defacto är så att 11 år har passerat, är det fortsatt ett öppet sår som vägrar att läka.
det händer att jag fortfarande tänker på det. på henne. ägnar henne en tanke när jag är på vissa platser. i särskilda sinnesstämningar. i relationer till andra. när jag ska bestämma något. när jag tänker på framtid. eller när jag hör alicia keys på radion.
hon finns alltid kvar där. ibland svår att plocka fram, svår att minnas. hur lät skrattet nu igen? vad tyckte hon egentligen om mintchoklad? vad sa hon om douches som var otrogna?
det stör mig så mycket att hon valde där, i sitt allra jävligaste beslut och allra bräckligaste jag, att inte följa med oss till 2019. det hade räckt med bara lite till av kamp vs. orättvisheten livet kan bjuda på så hade vi haft en helt annan version. jag hade velat höra, se och dela så ofantligt mycket mer med dig.
men här är vi. utan världens gladaste Andrea.