vad har vi egentligen på trots?
jag har med all sannolikt haft en era jag också under mina glory days. även om det är svaga minnesbilder. (alternativt luckor). förmodligen behöver jag inte göra research innan jag med stark bevisbörda kan hävda att 99.9 av homo sapiens har genomgått en sådan period.
men det här vi bevittnar nu, jag och den andre vårdnadshavaren, är utöver det vanliga. därför bad jag om ett möte med en av pedagogerna på förskolan idag för att i den mån det går nätverka kring detta lilla arma barn. viktor bad mig gå in med ett öppet sinne, och gud vet att jag försökte, men som uträknat på förhand kunde jag skymta salta tårar redan en kvart in i min utsvävning. är jag FÖR avskalad och personlig? hur uppfattar andra mig? når budskapet fram? har mottagaren ett öppet sinne? jag vet inte, men det känns som det låser sig. jag får aldrig ut nog av allt trevande i omgivningen. och mamma sen. jag gräver och vill ha råd. men att för sjuttielfte ggn intyga för mig att det "säkert är en fas som går över" hjälper inte ett dyft faktiskt.
vi behöver konkreta, handfasta tips på hur i hela vetet en gör som förälder. för att orka, hålla modet uppe och inte förstöra något på vägen. en remiss till någon expert vore alldeles ypperligt, så vi får hålla ställningarna tills dess.
från det ena till det andra. det är så konstigt att inte ha en enda tid att passa längre. inga ställda alarm. rutiner som helt plötsligt är ruckbara. får för all del små inputs från mina kollegor vad jag missar, vem som hade senaste konflikten, vad den handlade om och vad man äter till lunch vilket gör att man känner sig semidelaktig ändå.
nu ska jag veva in mig i min skönaste klippan-filt och fortsätta läsa en nyförvärvad bok för att bli lite mer upplyst i svartvit mentaliteten den där 4 åringen halkat in i.
pöss på er kompisar ❤️
